Ibland blir man så ledsen ock besviken. Man undrar varför det kan bli så fel?

Våran brukshundsklubb har sårat mer än de någonsin kan ana. Kanske var det också meningen från vissas håll. Är det avundsjuka? Hade vi för roligt? Gick det helt enkelt för bra för oss?

Ett bland de bästa ordspråk som finns och som jag brukar i tanken använda mig av ofta är: "inget ont utan att det för något gott med sig". Det kommer det säkert bli av detta också.

Vi (agility) har blivit motarbetade, ifrågasatta och utstötta. Vi har kämpat vidare, för vi har kul med våra hundar och många vänner har ställt upp i ur och skur. ALLA har hjälpt till när det behövts. Vi har haft en drivande eldsjäl som gjort hur mycket som helst och tack vare henne som vi kom dit kom. Denna person har motarbetats, ifrågasatts, nekats och listan kan göras lång. Tillslut lyckades styrelsen med att denna person inte skulle fortsatt förtroende att vara med i agilitysektorn!!!! Hela agilitysektorn har därmed avgått. Allt det vi byggt upp raseras och jag kan inte förstå hur de kan sova gott om natten.

Länge pendlade jag mellan hopp och förtvivlan. I stället för att känna glädje när man åkte till klubben för att träna hade jag ont i magen och tårarna brände. "Skam den som ger sig", envis som jag är tänkte jag inte låta mig besegras. Nu är jag slagen, ligger ner, men kommer resa mig starkare än någonsin!