Idag tog jag mina jyckar för att gå på en rask lång promenad. Vi startade hemifrån och gav oss av mot aggerudsspåret. Allt flöt bra och de gick så fint kopplade i midjebältet. När jag var halvvägs på spåret upptäckte jag i min förtvivlan att jag tappat mobilen! Visst hade jag stoppat på mig den ifall någon av barnen ville ha tag på mig????

Det var bara till att vända, springandes tillbaka. Mötte en man som jag frågade, men han hade inte sett någon. Inte en kotte till mötte jag och ingen telefon hittade jag. Kanske jag inte stoppade ner den trots allt?

Det var bara att fortsätta knata. Springa hela vägen hem var jag inte klädd för, det var varmt nog som det var.

Väl hemma tog jag hemtelefonen och ringde. Tyst, inga signaler hördes. Till slut svarade det en röst, åh vad glad jag blev. Jag hade alltså tappad den och en vänlig person hade hittat den. Det måste vara de två jag mötte alldeles i början på spåret. De hade två hundar med sig så jag tittade inte så noga på dom för jag hade koll på mina juveler som fint knallade förbi.

Det var till att svänga förbi affären och köpa en fin blomma. Det var det minsta hon var värd.

Det är så skönt att det finns ärliga personer!!!!

I vintras hittade Max en telefon. Tyvärr var den avstängd så det gick inte att ringa från den, men vi lämnade in den till polisen. Sorgligt nog räknade inte den ägaren med att det finns ärliga människor för vi fick hämta ut den till sist. Åtminstonde gjorde vi vad vi kunde och det känns bra.